|
Lite om...
Denna berättelse handlar om det
lilla arabstoet Jazirah och hennes strapatser!
Allt från den tidiga starten i
livet på ett öststatsstuteri, ända tills i dag, beredd att flytta från
sitt forna hemland, kanske för gott. Se det ur hästens synvinkel.
Allting började en tidig novemberdag 1999.
Vi var två hästintresserade tjejer som hade bestämt oss för att ta en
trevlig tur till Mangalias statsstuteri, som ligger vid Svarta Havets
strand, bara några kilometer från gränsen till Bulgarien.
Syftet med denna utflykt var att ta reda på
ifall man kunde "hyra" en häst av dem, för en längre period, en häst som
vi kunde roa oss med lite medans vi ändå var där som studenter. Vi hade
inte en endaste tanke på att köpa en egen häst.
Nåväl, efter lite diskussioner och en
promenad på stuteriets marker bland de över hundra hästarna som befann sig
där då så kikade vi in i det stall där ungstona stod uppstallade. Genast
vände sig ett nyfiket ansikte mot oss, som ansåg att vi var bra mer
intressanta än den halm hon nyss stått och tuggat på. Det var ett litet,
stickelhårigt sto med en yvig man och de allra härligaste ögonen i
världen.
Efter en kort provritt så knatade vi iväg
uppför backen mot föreståndarens hus, vilt diskuterandes hur vi skulle få
ihop pengarna till att köpa loss och försörja detta lilla sto. Teven
skulle säljas och vi skulle bara äta bröd och vatten i ett halvår, men en
sak var klar - tanken att åka därifrån utan det lilla stoet verkade
omöjlig. Vi skrev på papprena, tömde fickorna för att erlägga en
handpenning och hon var vår!
Redan i det ögonblicket hade vi bestämt,
att hur illa det än skulle gå för oss så skulle hon aldrig någonsin bli
såld igen. Hon var vår häst och skulle så förbli hela livet ut.
Två veckor senare var blodproverna tagna,
hästen betald, papprena färdiga och påskrivna och vi rullade långsamt in
med hästtransporten på gårdsplanen. Nu var hon förvisso vår häst, men hur
skulle vi gå tillväga för att få upp en häst i transporten som aldrig ens
sett en sådan förut?
Linor, sopkvast, transporten parkerad i
stalldörren och en knapp timme senare var vi på väg hemåt. Med hästen i
transporten givetvis.
Stallet vi valt ut åt henne att bo i var en
stor ridklubb med en massa hästar, stora boxar, bra foder och trevlig
personal. Hon trivdes där från första stund!
Så, nu hade vi en häst, men den hade ett
namn som gav oss båda huvudvärk. Gazal XVI-13 Draga Mea (Gazal XVI efter
pappan, som var den 16-e stambeskällaren i sin linje Gazlan-Gazal, 13
eftersom hon var hans trettonde föl, och Draga Mea betyder Min Käraste).
Vi beslöt att döpa om henne till Jazirah istället (betyder visst halvö på
arabiska, och arabiskt fullblod är hon ju visst!).
Som alla nyblivna hästägare och till råga
på allt unghästägare också så gick väl inte allt smärtfritt och flytande
till en början.
Trots sina 3,5 år hade Jazirah redan 2 års
aktivitet på stuteriets kapplöpningsbana, och det var sannerligen en sak
som passade henne utmärkt - att springa fort! Under de kvallopp hon haft
under sin kapplöpningskarriär hade hon sammanlagt hamnat på en total
andraplats i sin årskull, med vinster eller placeringar i de flesta lopp.
Hur man vågar sätta sig upp på en
halvtokig, uppblåst arabgaloppör? Jo, man tar på hästen grimma och
grimskaft och promenerar ut i skogen (där ingen ser om man ramlar av),
hittar en passande stock, hoppar upp och rider hem! I mitt fall gick det
alldeles utmärkt!
Under den första vintern hade vi händerna
fulla, både med roliga och tråkiga erfarenheter. Hästen skulle longeras,
lära sig kommandon och bygga upp sina muskler, jobbas i paddocken både i
frihet och uppsuttet, ridas ut och vänjas vid de allra konstigaste ting
som fanns till hands.
Den första otrevliga händelsen Jazirah var
med om hände under ett longeringspass, då vi lånat en sadel i stallet
eftersom våran inte kommit ännu. Sadelgjorden hade vi glömt att spänna,
och givetvis börjar Jazirah spralla runt i linan, sadeln snurrar runt,
Cora tappar longerlinan och hästen springer i full galopp till stallet och
vurpar. Både sadel, ryttare och häst kom undan utan en skråma, men det
ledde dessvärre till att Jazirah började förknippa sadeln till den
otrevliga händelsen, något som tog nära ett år, flera lådor socker och
mycket tålamod att jobba bort.
Sen kom vi på ganska tidigt att Jazirah
ville bli hopphäst hon! Hagstaketet på 1,10 hoppade hon glatt över så fort
tillfälle gavs, vilket ledde till att vi blev tvungna att sitta och vakta
henne i hagen så att hon skulle få vara ute i den friska luften åtminstone
några timmar om dagen. Bytte sen hage till ett räcke på 120 cm, och i
slutändan tog hon sig även över den inhägnaden med staket på 135 cm bara
för att hon hade tråkigt. Så löshoppningen vart ju avklarad på egen hand
och besparade oss lite tid iallafall. Turligt nog har hennes
stakethoppande vuxit bort med åren, nu roar hon sig bara med att springa
runt som en tok, äta några tuggor gräs och gnägga för full hals tills en
människa kommer dit och håller henne sällskap. Det enda som funkat utan
tjat och gnäll är att helt enkelt släppa henne helt lös på gårdsplan eller
parkeringen så håller hon sig lugn, inom några meters avstånd samt hjälper
till att utplåna allt ogräs som växer där det inte ska.
Den allra första tävlingen hon deltog i
blev hon riden av Bobby i en unghästklass eftersom ägarna (vi) saknade
intresset att tävla själva. Där gick det bra, blev en clear round på 60
cm. Sen dess har hon gått några tävlingar varje år för att hålla glöden
uppe och få lite rutin. För det mesta har det gått smärtfritt, bra, ofta
placeringar men också två vinster hittills.
Så vad har vi roat oss med genom åren?
Eftersom vi stod uppstallade i ett av
landets största tävlingsstall, bland en massa överambitiösa ryttare och en
drös med halvblod, så var väl det mesta vi roade oss med lite udda. Rida
barbacka i ridhus, på ridbana och i skogen nästan dagligen, bada till
häst, rida flera timmars långa uteritter i den mest eländiga terräng vi
kunde hitta, hoppa naturdiken, galoppera barbacka i full fart genom den
översvämmade delen av ridbanan, löslongering, träna in ryggkommando vid
longering, lastträna hästen överhuvudtaget, ställa upp på tävlingar i
antingen ljusrosa eller babyblå utstyrsel, släppa ut hästen i paddocken
enbart för att den skulle får rulla sig med eller utan täcke på sig (ja, i
vissa delar av världen anses detta som ytterst konstigt, att släppa hästen
lös och dessutom med täcke på sig - hästen kan både skada sig och skita
ner täcket samtidigt!)
Har man lyckats driva någon till vansinne
så har man definitivt haft kul!
En resa tvärs över kontinenten
Eftersom det redan
är bekräftat att tiden går så himla mycket fortare när man har roligt så
kan jag bara nämna att Cora tog sin examen 2001 och flyttade till
Tyskland, och jag fick mitt diplom efter sex års slit i oktober 2003 och
åkte tillbaks till Sverige.
Vad blev det av
våran käraste Jazirah? Jo, hon bor fortfarande kvar där nere i sin box
sen över 4 år tillbaks och väntar på att få inleda sin resa tvärs över
den europeiska kontinenten, till något vi alla hoppas ska vara ett mer
meningsfullt hästliv. Meningsfullt för henne betyder nog stora gröna
beteshagar, hästkompisar hon kan uppskatta, trevliga ridstunder i både
paddock och skog och att bli älskad av så många människor som möjligt på
denna jord. Kanske få ett föl, kanske tävla vidare, vem vet egentligen
bäst om inte hon?
Men att flytta en
häst tvärs över en kontinent är inte lika lätt som det låter, det är
liksom inte bara att lasta hästen och åka iväg. Ju fler gränser man
passerar, ju mer byråkrati råkar man ut för, ju mer lagar står i din väg
och ju mer problem för det med sig, som man på något sätt måste lösa.
Lagarna finns
skrivna och tillgängliga för alla, men det är inte alltid de är konkreta
och tydliga, och risken finns att man tolkar dem för optimistiskt. Sen
finns heller inte alla lagar samlade under samma tak - Jordbruksverket
har sina lagar, Djurskyddsmyndigheten och den Svenska Tullen har sina.
EU- lagar ska följas inom EU, andra lagar finns utanför EU, och varje
land på kartan har sina individuella lagar oavsett vilken union de
tillhör.
Dessa är
förberedelserna inför transport. Se till att du har alla papper i
ordning, påskrivna av rätt person, att du har ringt runt till samtliga
och ventilerat dina frågor, som i många fall kan vara berättigade, att
du har valt en bra transportör, att du har tillräckligt med pengar för
det är äckligt dyrt att importera häst, att hästen är hel, frisk,
genomkollad, vaccinerad, inte sitter med en tyst infektion i kroppen och
att du för all del har en stallplats redo när du väl kommer hem till
Sverige.
Efter
resan
Vi kom hem till
Sverige den 11 Juli 2004 - 5 veckor senare än vad vi initiellt planerat!
Men hem kom vi iallafall! Kortfattat:
Vi fixade både
FEI-pass och Certificate of Origin för att vara på den säkra sidan,
hästen var redan chipmärkt, avmaskad och vaccinerad mot det mesta,
inklusive Anthrax.
Blodprover sändes in
till det statliga veterinära laboratoriet, svar fick vi efter 5 dagar.
De testade Infektiös Anemi, Glanders, Dourine, samt Viral Artheritis,
trots att vi skulle exportera ett sto och inte en hingst !?!!
Landets myndigheter
vägrade skicka blodprov till CVI (ungerska labbet) som de svenska
myndigheterna krävde, så då bestämde vi oss för att exportera hästen
till Tyskland istället, där hästens delägare bor, och sedan vidare till
Sverige med nytt pass och hälsointyg.
Vår inköpsfaktura
var 4 år gammal, vilket alla knarrade över vid gränskontrollstationen,
men vi hade även en ett expertutlåtande av hästens värde baserat på
tävlingsprestationerna, utförd av det nationella ridsportsförbundet.
Första natten
stannade vi på ett stall några kilometer innan den första gränspassagen
- en 13 timmars lång resa på mindre bra vägar, och hästen lastades ut
stel som en pinne pga att hon spänt sig och kämpat för att hålla
balansen.
Det tog oss ca 5
timmar att ta oss igenom gränspassagen på båda sidorna, de kollade
knappt på hästen utan alla var mest intresserade av den stora
pappershögen vi så vänligt kastade fram på deras skrivbord.
Nästa stopp var bara
några timmars resande efter gränskontrollstationen, på en mysig
ridanläggning där inget fattades, och där vi fick husrum till både
hästen och oss själva.
Sedan gick resan
vidare in i nästa land - och nästa stopp - på en liten men mysig
ridskola / pensionat där vi hade stallet några meter från
sovrumsfönstret.
Det fjärde stoppet
var i utkanten av Berlin, där vi lastade av hästen och hade bestämt vila
i några dagar innan resan skulle fortsätta hem till Sverige, där hästen
bodde på en större ridanläggning och vi hade husrum hos några
släktingar.
Det stoppet blev
liiiiiite längre än planerat - hela 4 veckor!
Hästen hade givetvis
dragit på sig en Bronkit och hostade stup i kvarten. Två omgångar
Ventiplus+ senare utskrivet av vet hade hostan försvunnit, nytt
hälsointyg utfärdats, hästen förtullats, och vi lastade hästen på en
hästbuss och åkte norrut, mot Sverige.
I Sverige blev det
en halv dags paus på ett mysigt stall, som för min del även innefattade
ett mycket trevligt hembesök innan vi återigen lastade i en transport
och äntligen nådde Stockholm - hemma!
Resan i sig gick
bra, tog en veckas längre tid att fixa papprena än planerat och 4
veckors längre rast i Tyskland än förväntat, men Jazirah uppförde sig
klanderfritt - lastade på och av transporter och bussar som en gammal,
rutinerad tävlingshäst.
Nu står hon ute i
hagen och tuggar gräs med sina nya kamrater. Hon trivs i stallet,
uppskattar den nya maten hon fått, hopsläppet gick bra och snart är
sommarhagen klar att tuggas och galopperas sönder också. Har inte hostat
en enda gång sedan hon nådde Svensk mark, vilket är mycket glädjande i
sig, men tyckte däremot inte att det svenska vädret var så himla
förtjusande och krävde raskt ett regntäcke för att hålla henne varm och
torr om baken.
Och tog oss ända
till Sverige, hela 3000 km - det gjorde vi!
// Gabbi
|
